Efter att ha pratat några minuter med tjejerna gick jag in bakom scenen. Nedräkningen hade börjat. 7 minuter kvar. Jag bytte om till svarta tights och en långärmad svart tröja. Jag satte upp håret i en hästsvans och bytte ut mina skor mot ett par med ljuddämpad sula, så att jag kunde springa på scenen utan att höras. 4 minuter kvar. Jag och Lisa - en av de andra scenarbetarna - ställde oss vid ingången. Scenen var klar sedan i eftermiddags. Vi memorerade varenda bit av scenen och kontrollerade sedan materialet. Fanns allt? Stod allt i ordning? 1 minut kvar. Ljuset tändes. Publikens upphetsade viskningar tystnade. 30 sekunder. Gina och Danny dök upp. 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1. Våra programledare rusade upp på scenen. Showen var igång. Min mobil plingade till och jag kollade på sms:et från Ella. Lycka till :) Kan vi ses efter eller har du fullt upp? //Ella. Jag log. Letar upp er. Rösta på nu, tjejen. Han är melodi nummer 6 <3 Jag skickade iväg det. Fast jag visste att hon skulle ha fullt upp med att rösta. Allt gick effektivt till och när det var dags att läsa upp rösterna satt jag och tittade ut på scenen och bet på naglarna. Hoppas, hoppas, hoppas, hoppas tänkte jag hela tiden. Fem till en ny omgång. En av de fem var YOHIO. Dags att andas ut. Jag log när jag föreställde mig min syster nu. Omgången avslutad. Snart skulle vi få veta den första som gått till final; David Lindgren. Andra chansen... Åh, hjälp! Bara två kvar. Vinna eller förlora? Jag andades ut. Han kommer vinna mot henne, garanterat. Jag gjorde mig redo att ställa i ordning scenen för Heartbreak Hotel. ”Den andra som har gått direkt till final är.... YOHIO!” Jag log med hela ansiktet. Numret visades igen.

Efter att allt var slut bytte jag snabbt om igen och sprang upp på scenen. Jag gav Yohio en bamsekram. ”Grattis!” halv-skrek jag. Han skrattade. ”Tack” log han. Jag flinade. ”Jag tar med henne till logen sen, om det går bra?” viskade jag i hans öra. ”Det blir perfekt. Är det hon där?” sa han och pekade på Ella, som stod och stirrade på oss. ”Ja” sa jag och skrattade till. ”Hon märks mycket. Och ni är jätte lika” log han. Jag vinkade hej då för det var hans tur i eftersnacket. Sedan gick jag av scenen och trängde mig fram till Ella och Mamma som stod kvar på sina platser. Ella slängde sig om helsen på mig när jag kom fram. ”Micha!” ropade hon. ”Micha, var det roligt? Vad ska vi göra nu? Varför kramade du Yohio? Vad sa han? Pratade han med dig innan också?” Jag skrattade. ”Ta det lugnt med frågorna, tjejen. En i taget” skrattade jag. ”Mamma, är det okej om vi går lite? Jag ska visa Ella en sak...” Mamma nickade, och jag satte en ögonbindel för Ella’s ögon. Hon försökte ta bort den men jag höll fast hennes händer. ”Kom nu min lilla fjortonring, nu ska du få en födelsedagspresent” sa jag leendes. Hon fnittrade till och jag ledde henne ner till logen. Seike stod utanför och öppnade nästan ljudlöst dörren när vi kom. Jag ställde mig med Ella framför mitt i öppningen och drog av bindeln. Hon flämtade till när Yohio snurrade runt stolen och log mot henne. Jag flinade. ”Grattis på födelsedagen” viskade jag i hennes öra. ”Du. Är världens bästa syster” sa hon sakligt. Jag skrattade. ”Hmmm. Är jag?” Hon nickade ivrigt. ”Absolut!” Jag fnissade till och tog Seike’s hand. Han log mot mig. Jag tittade på Ella igen. Hon såg ut att kunna spricka av glädje. Jag log mot henne. Till slut sprack hon ut i ett brett leende mot Yohio. ”Grattis!” sa hon halvhögt. ”Jag röstade på dig jätte mycket.” Yohio log mot henne. ”Tack. Jag hade inte klarat det utan alla underbara människor där ute som röstade.” Hon log om möjligt ännu bredare. ”Fast ett tag var det svårt att komma fram... men ändå” sa hon. Seike skrattade. ”Hon var så upptagen med att rösta att hon inte märkte att jag stod bakom henne...” sa han och flinade. Hon vände sina uppspärrade ögon mot honom. ”Var du?!” sa hon. ”Precis bakom oss?” Jag skrattade. ”Hur mycket har du röstat för egentligen?” frågade jag Ella. ”300 gånger ungefär. Fast jag röstade inte på det dyra numret hela tiden. Och jag röstade inte under Heartbreak Hotel, då lyssnade jag bara.” Jag tittade misstroende på henne. Det gjorde Yohio också. ”Oj” sa han ”jag visste inte att det fanns folk som gillade mig så mycket...” Jag fnös. ”Det där var inte ens hälften av vad hon skulle gjort om hon var miljonär!” sa jag. ”Hmm” sa han. Sedan vände han sig mot skrivbordet igen. Det såg ut som om han letade efter något. Ella pep till. Hon hade uppspärrade ögon och hennes läppar var formade till ett litet o. ”Är ni också här!?” sa hon och tittade på Jenziih, Lin och Tommy. De log som på given signal. Yohio höll upp något som glittrade i ljuset med högra handen och viftade med det. Ella tittade på det, jag också. ”Vad är det?” frågade hon. ”Det är till dig.... och till Michaela. Om du inte redan fått en av Seike förstås” på slutet var han vänd till mig. Jag skakade på huvudet när jag insåg vad det var. När Ella fick den i sin hand bara tittade hon på den, och log. ”Grattis på fjortonårsdagen, Eleonora. I efterskott, men ändå” sa Yohio med ett leende. Han reste sig upp och gick fram till henne. ”Tack” sa hon och gav honom en kram.

”Jag går och säger till Mamma att hon kan åka hem, väntar ni på mig här?” sa jag med ett leende när vi kom ut till entrén och ett litet antal tjejer kom springandes. ”Absolut” svarade Seike ”gå du.” Jag sprang in i själva arenan igen och letade upp mamma. ”Eh... Mamma?” sa jag för att fånga hennes uppmärksamhet. ”Ja, Micha?” Jag log. ”Jag och Ella ska...” jag höll upp inträdet till festen ”...med på efterfesten. Så du kan åka hem” sa jag glatt. Mamma tittade snett på dig. ”Vad snällt av dem att låta dig ta med Ella...” började hon, jag skakade på huvudet. ”Vi fick varsin inbjudan av Yohio” log jag. Hon tittade tveksamt på mig och öppnade munnen. ”Fast jag skulle ha fått en av Seike ändå” sa jag innan hon hann börja. ”Yohio gav det till Ella som en present, han tar hand om henne. Jag ska också hålla ett öga på henne” sa jag snabbt. Mamma log svagt. ”Seike? Jag trodde inte att du var något stort fan av Seremedy?” sa mamma. Tänk att hon var tvungen att snappa upp just det... ”Ja, Seike. Jag har börjat lyssna på dem lite nu, visst, de är rätt så bra faktiskt. Men för övrigt är han min pojkvän” sa jag med ett stolt leende. Mamma strålade mot mig. ”Sen när?” sa hon nyfiket. ”Sen i förmiddags” log jag. ”Men mamma, jag måste gå nu. Blir det för sent bor vi på hotellet, de har rätt stora rum så vi får plats” sa jag. Mamma nickade. Jag kramade snabbt om henne innan jag sprang ut till de andra.

”Där är du ju” skrattade Seike och lyfte upp mig i luften. Jag skrek. ”Släpp ner mig!” skrattade jag. ”Aldrig” sa han och släppte ner mig. Tillsammans med de andra gick vi mot efterfesten. Ella såg blyg och vilsen ut så jag gick och tog hennes hand. ”Hej syrran” sa jag. ”Hej” sa hon spänt, som om hon inte kunde andas. ”Hur är det” frågade jag och sackade efter lite på farten så vi kunde prata ostört. Yohio tittade frågande på mig. ”Gå vidare” mimade jag. Han nickade och gick vidare. ”Nervöst. Som jag vet inte vad” sa hon. ”Jag förstår det” sa jag. ”Det ordnar sig, okej? Yohio skulle inte ha bjudit dig om han inte ville. Jag visste inget om det, förutom att han väldigt gärna skulle vilja träffa dig. Han kommer ta hand om dig, men om det känns bättre får du vara med mig och Seike” sa jag lugnande. ”Jag... jag klarar mig... Det... går bra” stammade hon. ”Inte lätt när ens cruch bjuder en på fest va?” sa jag lättsamt. Hon skakade på huvudet. ”Det... känns annorlunda nu. Det känns på riktigt. Kärlek, menar jag. Inte bara en kändiscruch.” Sa hon fundersamt och tittade på mig. ”Är det möjligt?” Jag log mot henne. ”Det är det verkligen. Se på mig och Seike. Vi har bara känt varandra några dagar” sa jag. Hon log. ”Du kanske borde gå tillbaka till honom, Miss Clowniac?” Jag skrattade mjukt. ”Kanske det... Klarar du dig?” Hon skrattade. ”Ja” sa hon och sprang fram till Yohio som log mot henne och tog hennes hand. Själv gick jag tillbaka till en envist nyfiken Seike, men jag sa inget, förutom det där med ’Miss Clowniac.’

”Micha! Micha vad har du i handen!?” ropade Ella och försökte titta. Jag skrattade. ”Vill du ha det nu? Orkar du inte vänta 2 dagar tills du fyller år!?” Ella fyller 14 år på fredag. Jag skrattade. ”Det här är till dig, unga fröken” sa jag och räckte henne ett väl förseglat kuvert, innehållande Yohio’s autograf. Hon slet upp det och skrek till. ”Micha!” Jag flinade. ”Oroa dig inte. Jag tog en bild också” flinade jag. Hon blängde på mig. ”Du har träffat Yohio innan mig, och du gillar honom inte ens. Det är inte rättvist!” sa hon surt innan hon började skratta. Jag skrattade med henne. ”Och hans team. Sedan kom det någon som hette Seike till repetitionen, känns det bekant?” flinade jag och började helt utan anledning fnittra hysteriskt. Hon spärrade upp ögonen. ”Är Seike här? I Karlskrona?!” sa hon och tjöt till. ”Och jag har inte sett honom än!” Jag skrattade lågt. ”Äh. Du kanske har tur och hamnar på platsen bredvid honom på lördag” sa jag glatt och satte in minneskortet från mobilen i datorn med hjälp av en adepter. Sedan valde jag noga de bilder som inte skulle avslöja en nära relation med någon av killarna (eller Lin) och visade min yngre syster.

Jag åker tidigt till arenan. Jag ska se om Gina behöver någon hjälp annars behövs jag kanske på hotellet innan repetitionen. Vi ses i kväll, före deltävlingen. Om jag hinner. Annars letar jag upp er efter. Var i tid, annars kanske era platser blir blockerade. Kram, Michaela.

Jag ville inte skriva något mer avslöjande. Jag skulle verkligen leta reda på Gina, men jag visste redan att allt var i ordning. Jag skulle bara till hotellet för att hänga med Seike, vi hade blivit typ bästisar under dagarna de varit här. Riktigt schyst kille, faktiskt. ”The real monster” hmm, nä. Inte riktigt. När bussen äntligen kom fram till arenan sprang jag nästan rakt in i Gina, som stod där och njöt av morgon solen. ”Hej!” skrattade hon. ”Varför så tidig? Vi börjar inte repetera förrän om 5 timmar” sa hon med ett höjt ögonbryn. ”Behöver du hjälp med något här? Eller kan jag gå bort till hotellet?” Gina tittade snett på mig. ”Micha... vem ska du träffa... nu?” sa hon leende. ”Seike” sa jag glatt. ”Sover inte han?” frågade Gina fundersamt. ”Människan sover aldrig” fnittrade jag. ”Men jag tar en promenad bort så är jag säker på att han är vaken.” Jag skrattade spontant. Gina nickade. ”Du kan gå” skrattade hon. Jag log och vinkade. Sedan gick jag mot hotellet.

Jag knackade på dörren, som öppnades nästan direkt av en osminkad, halvt påklädd Seike i relativt rufsigt hår. Han sken upp så fort han såg mig. ”Hej” sa han glatt. ”Hejsan” log jag. Jag tog ett kort steg framåt och lade armarna runt hans midja och lutade huvudet mot hans bröstkorg. Han kramade mig tillbaka. Jag kan inte förklara varför det kändes som om jag var hel i den stunden, det bara gjorde det. Jag vet inte hur länge vi stod så men det var säkert minst en minut. Hade någon gått förbi hade den personen tyckt vi var knäppa som stod i dörröppningen till rum 492 och kramades. Men förmodligen gick det inte förbi någon i melodifestivalens korridor på hotellet klockan åtta på morgonen. I alla fall inte så att vi märkte det. När vi till slut släppte varandra gick vi in på Seike’s rum. Jag satte mig på sängen och han satte sig bredvid mig. Vi log, båda två. ”Det känns som om jag inte har träffat dig på en evighet, trots att det var igår” mumlade jag och kramade hans hand. Han nickade. ”Jag förstår hur du känner dig” sa han med ett leende. Jag log och lutade mig mot hans axel. ”Jag kommer sakna dig så otroligt mycket” mumlade jag och kände hur tårarna brände under ögonlocken. Jag tittade upp på honom. ”Lova att vi ses igen. Snart” sa jag med bruten röst. ”Du är den bästa vän jag någonsin haft.” Han bet sig i läppen. ”Jag lovar” sa han sedan, mjukt och stilla. Jag lutade mig mot honom igen och han lade en arm om mig. Jag vet inte hur länge vi satt så egentligen. Men det måste ha blivit en timme eller så. Vi pratade om allt möjligt. Vid halv tio bestämde vi oss för att gå ner och äta frukost. Seike klädde på sig kläder som han valt på måfå och sminkade sig enkelt då media bodde på samma hotell. Jag log snett mot honom när han borstade håret och tuperade det en aning. Sedan hoppade jag upp från sängen och tog hans hand. ”Kom nu. Innan frukosten dukas av!” log jag. Han stod still och vände mig mot sig. ”Micha...” började han. Sedan drog han mig närmare sig och böjde upp mitt ansikte. Vad tänkte han göra? Kyssa mig? Båda vände snabbt på huvudet när dörren öppnades av en välsminkad och modeklädd Yohio som genast såg rätt snopen ut. Han kliade sig i nacken. ”Öh... Ska ni med... ner till frukosten?” frågade han en aning nervöst. Både jag och Seike började gapflabba. ”Vi... Kommer...” lyckades jag flämta fram mellan skrattattackerna.  Yohio nickade och sköt igen dörren. Jag tittade på Seike som rodnade och kliade sig i nacken. ”Öh... Ska vi... Gå ner då?” frågade han osäkert. ”Tänkte... du säga något? Innan han...?” började jag. Seike gick fram till mig igen. ”Det finns inga fler ord jag kan säga till dig just nu, som skulle spela någon roll” sa han med förvirrad blick. ”Inget jag skulle kunna berätta.” Jag tittade oförstående på honom. ”Du vet att du kan säga allt till mig. Du är min bästa vän. Du kan lita på mig...” han lade ett finger på mina läppar. ”Kan jag verkligen det? Skulle ingenting kunna förstöra våran vänskap?” sa han mystiskt. Jag rynkade pannan. ”Vad menar du?” Han böjde sig snabbt ner och lät sina läppar snudda vid mina innan han backade undan. Han log snett och jag tittade förvirrat på honom. ”Ingenting?” Då gick det upp för mig, att kanske - kanske - menade han inte avstånd, åldersskillnad eller bråk. Kanske menade han helt enkelt... känslor?

Efter frukosten tog vi en promenad i parken. Jag och Seike, alltså. Min hjärna gick fortfarande på högvarv. Vad menade han egentligen? Varför kysste han mig? Bara sådär, liksom. Vad betydde det? Mitt hjärta bultade vilt och hotade att hoppa ur bröstkorgen. ”Vad är det?” frågade Seike mjukt. ”Vad tänker du på?” Jag log snett och tvingade mig själv att lugna ner mig. ”Dig. Jag tänker på dig” sa jag, sedan fnissade jag till. ”Precis som jag gjort större delen av den här veckan, när jag tänker efter.” Han tittade fundersamt på mig. ”Är jag bra då? Eller bara hatar du mig?” log han. ”Nä, bra är du inte. Du är bäst” skrattade jag. Han sken upp i ett leende som måste vara det vackraste på jorden. Jag petade ner honom på en stenmur och satte mig bredvid. Jag satte mig nära, nära och han lade en arm om mig. Jag lutade huvudet mot hans bröst. Jag tittade upp på honom med tindrande ögon och han log mot mig. Jag bet mig i läppen. ”Förlåt för... du vet...” började han. Jag lade mitt pekfinger på hans läppar. ”Tyst” mumlade jag. Sedan rätade jag på mig så att jag satt rakt. Han öppnade munnen för att fortsätta men jag skakade på huvudet. Sedan lade jag mina händer på hans kinder och vände hans ansikte mot mig. Jag såg honom djupt i ögonen och blicken jag fick tillbaka gjorde saken klar. Den var så glasklar att jag inte förstod att jag missat den. Jag lutade mig fram och kysste honom. Mjukt och försiktigt. Kärleksfullt. Och han besvarade den, på exakt samma sätt. Jag blundade och flyttade mina händer till hans nacke. Han lade händerna om min midja och flyttade sig lite närmare mig. Vi satt så i vad som kändes som en evighet. Och jag ångrar inte en sekund. Inte en enda. När vi tillslut drog oss ifrån varandra såg han mig djupt i ögonen och sa med mjuk och omsorgsfull röst: ”Michaela Evangeline Sofie Sjöberg. Jag är villkorslöst och oåterkalleligt förälskad i dig.” Bara sådär! Som om det vore det självklaraste i världen. ”Jag älskar dig” mumlade jag och lutade huvudet mot hans bröst igen. ”Nu och för alltid.”

”Michaela Sjöberg” sa Gina bestämt. Jag blinkade ett par gånger och såg mig omkring. ”Ja?” sa jag oroligt. ”Vad tänker du på? Nej, svara ärligt” sa hon. Den kvinnan kan verkligen se när jag tänker hitta på något. ”Seike” svarade jag uppriktigt. Gina satte sig i en fåtölj och pekade på den framför sig. Jag satte mig lydigt ner. ”Så. Vem är Seike egentligen. Jag vet att han är här med Yohio, men det måste vara mer än så” sa Gina och lutade hakan i händerna. Jag log snett. ”Han är sångare i Seremedy-” Gina avbröt mig tvärt. ”Jag vet.” Jag suckade. ”Han... han... äh, jag vet inte. Han har blivit min bästa vän under den här veckan. Och... kanske mer, jag vet inte!” Jag sjönk ihop i fåtöljen. ”Jag älskar honom” sa jag enkelt. ”Och... jag tror att han kanske älskar mig också. Eller så leker han  med mina känslor.” Jag tittade på Gina. ”Jag älskar dig.” Jag hade kunnat känna igen den rösten på flera kilometers avstånd. Jag vände sakta på huvudet. Seike log strålande mot mig. ”Det trodde jag du hade förstått.” Jag log och mina ögon tindrade. ”Tjuvlyssnar du?” skrattade jag. ”Nej, jag letar efter dig” skrattade han. ”Har du tid en stund?” Jag tittade på Gina och hon nickade. ”Ja, jag kommer” sa jag och reste mig. Jag följde efter Seike ut. ”Vart ska vi?” frågade jag nyfiket. ”Seike, det börjar ju snart!” Han skrattade och vände sig mot mig. ”Du ska bara få träffa ett par tjejer jag tror du tycker om” log han. ”Isa och Chii.” Jag tänkte efter. ”Borde jag veta vilka de är?” Han skakade på huvudet. ”Nä, de är Fredrik’s och Marcus’s flickvänner” sa han. ”Åh, där är de ju!” Han nickade mot en brunett och en i lila hår som stod och pratade utanför arenan. En skara tjejer som skilde sig en del från de andra i kön pekade på dem och skrek och hoppade. De skilde sig från de andra för att de alla hade helt eller delvis färgat hår, i rosa. Och för att de alla hade nästan identiska skyltar i samma färg. Rosa, vitt och glitter var hela dem. Jag log när jag läste YOHIO på skyltarna. Jag vände mig mot tjejerna Seike pratat om igen. ”Hej” sa jag och de tittade upp. ”Hej! Det är du som är Michaela va?” sa de lila hårige. Jag nickade. ”Jag är Isa” sa hon. ”Och jag kallas för Chiikani!” tjoade den andra. Jag skrattade. ”Ni kan kalla mig Micha” log jag. De skrattade.

Jag slängde vaket benen över sängkanten. För en gångs skull hade jag gått och lagt mig i tid... Jag öppnade garderoben och valde en vit blus och ett par svarta jeans. Det fick duga. Jag bytte om och struntade i att sminka mig. Vem bryr sig? Visserligen skulle jag träffa en hel drös både kända och okända artister men de är ju också människor. Jag borstade igenom mitt långa hår och satte upp det i en tofs. Jag hörde steg i trappan och log för mig själv när Ella slog upp min dörr. ”Micha!” tjöt hon och hon behövde inte förklara närmare. ”Jag lovar att jag ska ta en bild om jag får” skrattade jag. ”Kom, nu går vi och äter något. Har du varit vaken hela natten, tjejen?” Ella log skuldmedvetet. Jag skrattade svagt åt min lillasyster när vi gick ner i köket.

”Hej då, gumman! Lycka till idag” log min mamma, Yvonne, när jag kramade om henne i hallen. Ella rusade ut från sitt rum och gav mig en kram. Jag skrattade och tog ner min jacka. ”Nu måste jag gå. Annars missar jag bussen!” log jag. Jag öppnade dörren och gick ut. Det var soligt, men kallt. Runt 5 minus. Jag behövde bara vänta ett par minuter på bussen. Jag visade mitt busskort och satte mig längst fram, i övrigt var bussen tom. Det var för tidigt för att folk skulle vara vakna. Klockan var bara 6. Busschauffören log mot mig. ”Är du vaken såhär dags?” frågade hon. Jag skrattade lätt. ”Ja, jag ska jobba.” Hon nickade fundersamt. ”Ska du ända till arenan?” Jag log. ”Ja, jag är scenarbetare.” Hon satte på radion. En låt jag kände allt för väl igen spelades. Our Story, med Yohio.

40 minuter senare var jag framme. Jag sa hej då till chauffören och gick av bussen. Hållplatsen var alldeles vid arenan och jag såg att några redan kommit. Efter några sekunder fick jag syn på Gina. Jag gick fram till henne. ”Hejsan Michaela!” sa hon glatt. ”Hej Gina” svarade jag. ”Behöver ni hjälp med något?” Hon log snett mot mig. ”Du börjar om 36 minuter” sa hon. Jag kunde inte hålla tillbaka ett skratt. ”Jag är ju här.”

Jag hjälpte till att bära in saker till scenen. Eva, min chef, hade bett mig ta emot ett par av artisterna, som beräknades komma fram mot tio. Vid nio tiden tog vi en fika paus sedan lånade jag en av SVT’s bilar och körde till hotellet. Jag var där kvart i 10. Först kom tjejerna ur Cookies N Beans. Jag överlämnade dem åt hotellet eftersom jag var tvungen att vänta in nästa artist eller band. Och det var inte lätt att missa dem. Turnébussen anlände exakt 10:00...

Det krävdes bara en liten stunds tankeverksamhet för att förstå att det var Yohio och kompani som kom. De var de enda i tävlingen som hade egen turnébuss. Först ut var en medelålders man med brunt långt hår. Jag gissade på att det var... vad var det Ella hade sagt? Ja, just det. Tommy, Yohio’s pappa och manager. Så måste det vara! Han gick fram till mig. ”Är du från SVT?” frågade han. ”Michaela Sjöberg, ja, det stämmer” sa jag och räckte fram handen. ”Tommy Rehn.” Han skakade min hand. Jag log och följde med honom till bussen. Tommy gick in och några minuter senare gick ett par killar ut, den ena blond och svart hårig, den andra brunett med rosa färg på ena sidan. Jag kände vagt igen dem. De måste vara bakgrunds band eller något. ”Fredrik Holmlund” presenterade sig den brunhårige. Jag nickade. ”Michaela.” Den andra killen log. ”Marcus Jonsson” sa han och skakade min hand. Artiga killar, men vart var Yohio själv? Jag hann knappt avsluta den tanken innan dörren öppnades och en blek, blond kille klev ut tillsammans med en söt tjej som var noggrant sminkad och hade rosa hår samt en annan blond kille. Jag kände igen den förstnämnda som Yohio i egen hög person, den andra killen som JENZiiH, basist i bandet Yohio spelar i, Seremedy tror jag det hette. Jag visste inte vilka de andra i bandet var men jag hade förstått att den här var Yohio’s frisör. Tjejen visste jag inget om, jag hade för mig att jag sett henne på någon av bilderna Ella tvingat mig att titta på. Var det Yohio’s flickvän, kanske? Strax efter dem gick Tommy ut igen tillsammans med en kille i svartfärgat hår.

Yohio gick målmedvetet fram till mig. ”Yohio, är det här hotellet vi ska bo på?” Jag nickade. ”Ja, det är det. Jag heter Michaela” Jag sträckte fram min hand och han skakade den. ”Jag kan visa er till era rum om ni vill?” De nickade. Jag skrattade. ”Arigatō” sa Yohio nästan automatiskt.  Jag skrattade lågt. ”Mondainashi” svarade jag och log. Han tittade skeptiskt på mig och ryckte sedan på axlarna.

När vi kom in i lobyn visade jag receptionisten mitt leg som arbetare på SVT och nickade mot sällskapet. Hon nickade och gav mig ett gäng nycklar och matkort. Jag gick tillbaka och visade dem till hissen. Leende tryckte jag på ”hit” knappen och dörrarna öppnades. Vi fick in oss allihop i en hiss. Jag tryckte på fjärde våningen och vände mig mot dem alla igen. De som inte readan gjort det presenterade sig. Den svarthårige hette Linder och flickan hette Nicole, eller Lin. Som hon i sin tur stylat till ’Rin’. Hon var Yohio’s sminkös och Linder spelade trummor. Fredrik spelade bas och Marcus spelade gitarr. De var trevliga. Efter ungefär en minut öppnades dörrarna igen och jag visade dem till rum 483, 484, 485, 486, 487, 490 och 491. Jag gav dem nycklarna och matkorten och varnade dem för att media skulle komma två dagar senare. De skrattade åt den fullständigt allvarliga varningen, och jag kom på hur dumt det lät, så jag föll in i skrattet.

En halvtimme senare var jag, Yohio och Cookies N Beans på väg till Telenor Arena. Vi skulle dit för att öva och för min del hjälpa till med att sätta upp det sista på scenen innan min arbetsdag var slut. Jag skulle stanna kvar ändå, jag älskar musik och jag fick ju vara med. Det var ganska kort väg så vi var framme på bara 5 minuter ungefär.

Jag körde in på parkeringen och låste bilen. Sedan hjälpte jag till att vinka in Yohio’s turnébuss. Det gick ganska bra och ungefär 20 minuter senare var David Lindgren, med melodi nummer ett, på scenen och vi andra var bakom. Jag stod vid väggen och tittade ut över deltagarna. Yohio satt inte vid sitt bord så jag tittade runt lite efter honom. Jag tänkte att jag kunde be honom om en autograf till Eleonora. Efter några sekunders sökande hittade jag honom där han stod och pratade med en äldre kille, som man nästan kunde klassa som man. Han hade piercingar i större delen av nedre ansiktet och hans hår var svart och vitt. För övrigt var han ganska mörkt klädd, men det passade honom perfekt. Han var något feminin till utseendet, men inte lika extremt som Yohio. Min hjärna arbetade på högvarv. Var hade jag sett honom...? Var inte det också en av killarna Ella var så fäst vid? Jo, det måste det vara. Han måste vara med i... Seremedy. Så hette dem. Seremedy. Jag gick fram till dem, försiktigt. För jag ville ju inte störa. Yohio log glatt när han såg att jag var på väg. ”Åh. Hej Micha!” sa han med ett leende. Den andra killen tittade på mig och log. ”Hej, Seike” sa han enkelt och sträckte fram handen. Jag tog den. ”Michaela. Trevligt att träffas. Men... vem är du?” sa jag försiktigt, för att inte verka oförskämd. ”Jag är Seike” skrattade han. ”Sångare, designer och modell. Och lite till, men vi behöver inte gå in på mer än så” log han. Jag skrattade. ”Okej” log jag. Jag kom till slut på varför jag var där. ”Ja, just det. Eh, Yohio?” Han tittade upp och höjde på ögonbrynen. ”Ja?” Jag skrattade till. ”Min lillasyster tycker om dig jätte mycket. Så... jag undrar om jag skulle kunna få en autograf till henne? Hon skulle bli jätteglad...” sa jag lite tveksamt. Yohio skrattade lite och tog upp något ur sin handväska. Seike skrattade. ”Självupptagna människa” sa han varnande, på skoj, till Yohio. Som i sin tur flinade mot honom. ”Äh, du vet hur det är att vara känd” skrattade han. Det som Yohio tagit upp ur väskan var ett foto. På honom, så klart. Han tog fram en penna och såg ut som om han tänkte börja skriva. Sen hejdade han sig. ”Det är mycket roligare om det är personligt. Vad heter hon?” sa han med ett snett leende. Jag skrattade lågt. ”Eleonora, men vi kallar henne Ella...” Han nickade och skrev. Jag tog småleende emot fotografiet när han gav det till mig. Till Ella :) Vi ses någon dag, kram Yohio. Jag log brett. ”Hon kommer hit för att se dig på lördag” sa jag smått skrattande. Han log och föll in i skrattet (och jag observerade att Seike gick för att prata med Gina). ”Om du har tid efter kan du ju ta med henne till logen” sa han med ett snett leende. ”Jag skulle gärna träffa henne. Men säg inget, det blir roligare som en överraskning.” Jag fnittrade till och han blinkade. ”Det är snart din tur, killen” skrattade jag. ”Se till att köra hårt så drar jag med mig Seike-chan och tittar” han log avslappnat, helt avstressat. ”Okej. Önska mig lycka till” sa han med ett leende och började gå mot rummet intill scenen. ”Lycka till” log jag och gick bort mot Seike, Gina hade gått så han stod ensam. ”Kom, så kollar vi” sa jag glatt med ett spontant leende och drog med honom.

Resten av dagen justerades koreografi, paus underhållning och belysning. Jag hängde med Yohio och hans team nästan hela tiden, eftersom jag jobbat förmiddag. När jag inte kunde vara med där var jag med Seike och lärde känna honom. Allt resulterade i att vi blev riktigt goda vänner allihop och det kändes som om jag känt dem i evigheter, inte bara några timmar. Klockan fem över fyra gick min buss hem, och Seike följde mig till hållplatsen eftersom Yohio jobbade för tillfället med koreograferna. Den här bussen var fullare, och jag lyssnade på musik hela vägen. När jag lyssnat på två låtar bet jag mig i läppen och letade reda på de låtar Ella prackat på mig för ett par veckor sedan. Jag valde en som hette ”Siren (falling down)” Jag kände igen rösten, för det var Seike som sjöng. Och efter ett par låtar till var jag tvungen att erkänna för mig själv att, trots vad jag tidigare sagt, var de riktigt bra. Till och med jätte bra.

Hej! Jag heter Michaela, men jag kallas oftast för Micha. Jag är 19 år gammal men om ett par månader fyller jag 20. Jag ska berätta för er om en sak som förändrade mitt liv. För alltid. Det var väl inte så länge sen egentligen, men det känns som en evighet. Kanske en månad? Två? Jag jobbar som scenarbetare, på SVT. Och i år fick jag erbjudandet att vara med och hjälpa till på Melodifestivalen. Och snart även Eurovision. Men den här berättelsen kretsar i början runt min lillasyster, Eleonora - fast vi kallar henne Ella. Hon är 13 år, och störtförälskad i en av artisterna, 17 åriga Yohio från Sundsvall. Det har hon varit sedan nyår. Då var han med på uppesittarkvällen. Hon tjatade i veckor om honom - hur fantastisk, underbar, begåvad, söt, snygg, vacker, underbar igen, duktig han är - och ärligt talat brydde jag mig inte särskilt mycket. Men jag gick ändå med på att lära henne lite Japanska. Ja, just det, glömde jag berätta att jag pluggar Japanska? Det gör jag i alla fall. Jag kan ganska mycket nu. När det till slut kom ut att han skulle vara med i Melodifestivalen blev hon hyper. Vi visste ju redan att jag skulle vara med. Jag var dessutom vikarierande programledare (Åh vad jag hoppas att Petra får influensa, hon är en Mara). Ella tjatade på att hon skulle få följa med på repetitionerna. Men jag fick ju inte ta med henne. Jag tror att jag börjar där. På första genrepet inför deltävling ett. Jag tog emot några av artisterna på parkeringen...