”Hush little baby, don't you cry. Don't cut your arms, don't say good bye. Put down that razor, put down that light. It might be hard, but you'll win this fight”

Jag tittade ut över havet. Vågorna slog högt mot klippan jag satt uppkrupen på. Jag hatade det. Jag hatade havet, jag hatade den här kusten. Jag hatade att höra ljudet av stormen som var på väg. Den påminde mig om min far. Min älskade pappa.  Jag skulle aldrig få se honom igen. Havet var allt jag hade. Och trots mitt innerliga hat mot Atlanten, älskade jag att vara här. Det var hemma, det ända jag efter allt kunde kalla mitt hem. Jag frös. Vindarna var iskalla och man märkte att det skulle bli oväder. Precis som då… ”Pappa” sa jag tyst och skakigt.

”Emmeline! Emmeline!” Fars rop ekade över havet, trots att jag var minst hundra meter från fartyget, uppkrupen på en liten klippa. ”Far!” skrek jag, förgäves. Jag såg fartyget sjunka mer och mer. De kommer inte klara sig. Min far är så gott som död redan, med de stora skadorna masten orsakade när den föll. Tårarna rullade ner för mina kinder. Jag såg inte skeppet längre. Min pappa var… död… Ordet ekade i mig. Mamma då? Hon var kvar där hemma. Med mina systrar. Jag fick följa med pappa den här gången, han hade lovat att när jag fyllt sexton år skulle jag få åka med. Pappa var borta. Död. ”Jag ska ta hand om mamma och tvillingarna” lovade jag tyst, innan jag somnade mot klippan.

Jag rös. Flashback. För tre år sen såg jag min pappa dö. Mamma tog självmord några månader senare, jag hittade hennes döda kropp hängandes i ett rep i garaget när jag kom hem från skolan. Mina systrar hamnade på barnhem och själv hamnade jag i ett fosterhem. Jag ville inte ha några andra föräldrar och på min artonårsdag flyttade jag ut. De hade visserligen tagit hand om mig, gett mig kläder och mat. Men jag ville inte ha med dem att göra. De var inte mina föräldrar. Jag hade aldrig fått tiden att sörja, och nu var jag här. Jag hade aldrig pluggat vidare, jag hade flyttat till en lägenhet i Göteborg när jag flyttade ”hemifrån” och där bodde jag än. Jag har nästan inga vänner, folk ser mig som ett ”Freak”. Jag jobbar som alternativ-modell och även som assistent på en affär, som kallas för Shock. Jag står i kassan, hjälper kunder med mera. Ibland hjälper jag till under fotograferingar också. Jag har blodrött hår, klippt i en kort, spretig frisyr med ”emolugg.” Jag har gröna ögon och ganska blek hy. Jag är ganska vanlig egentligen, om jag inte hade lyssnat på ”konstig” musik och haft annorlunda klädstil. Ganska medellång, 169 centimeter. Jag är förståss väldigt smal, jag har annorexia. Eller, jag har haft. Har fortfarande till viss del, men jag får hjälp av folk som tror att de känner mig och äter i alla fall lite, ibland. Jag tittade återigen ut över havet. Det var några mil hem, och jag skulle behöva köra i ovädret om jag inte skyndade mig. Jag hörde åskan på håll. Jag reste mig upp, sprang till bilen och låste upp. Jag vred om nyckeln och körde ut från ”Min privata parkering”, jag var alltid ensam här. Ingen annan visste om stället. När jag kört ungefär en mil bröt ovädret ut. ”Kom igen, kom igen” muttrade jag till vindrutetorkarna som enligt mig gick för långsamt. Jag stannade utanför lägenheten. Jag klev ut i regnet, låste bilen och sprang in.