Sitter på madrassen på mitt golv och har precis tittat på film. Känner mig extremt foreveralone som sitter här lutad mot min säng och tittar på filmer, lyssnar på musik och chattar med Evelina wishing she was here. Det är hemskt, värre än tortyr, att vara borta från henne. Ska seriöst dyka upp hemma hos henne bara för att få se henne, höra hennes röst. Innan jag gör något dumt. Som vi inte ens ska prata om.

Jag börjar snart gråta, wäh. Vill inte mer. Men det kommer kännas bättre i morgon. At least I like to think so. Men jag ska inte störa mer. Skriver nån annan gång. Må bra barn, ha era vänner nära, träffa dem ofta. Man blir gladare då. Gör allt ni kan för att må bra, men gör inget dumt för att ta bort smärtan. Det blir inte bra i längden~