Ska göra om bloggdesignen. Så ni inte blir förvirrade om det ser kaos ut när ni kikar in.

Mitt liv är totalt utan värde~

Gick inte till skolan idag då jag fann det onödigt och jobbigt. Har legat i min säng tills nu. Nu gick jag upp. Tror jag skulle träffa Evelina och henne kompis idag. Så jag har gjort mig iordning. Vi skulle visst till Mormor och morfar som tillfälligt bor på kampingen också. Men jag orkar inte följa med. Jag orkar ingenting. Jag skakar och ställer jag mig upp kan jag inte stå rakt. Egentligen är det väl inte så konstigt efterso jag inte ätit på över 18 timmar och heller inte druckit (Har druckit lite). Borde ringa till mamma och fråga när hon kommer hem. Fast det vet jag typ. 

Ska på möte vid halv ett i skolan imorgon. Med kuratorn (eller båda), skolsköterskan, mina klasslärare, mamma och pappa. Sedan kommer jag med största sannorlighet sättas in i BUP och SOC. Yey. 

Har laddat ner massa musik till min telefon idag. Nu behöver jag inte krångla med mitt fucked up internet längre. Wiie <3 

Det här blogginlägget har ingen mening. Så jag ska sluta det nu. Och lägga mig ner för att dö.

Skypar med Evelina. Vi är normala. 

Jag: Jag vill att du kommer hit och kramar mig. Kan du inte det?

Evelina: *Kramar web camera*

Sjuan.

Vill dö och så. Mår illa. Vill inte mer.

Tre timmar i skolan. Morgondagen blir värre, om man säger så. Vill inte ens prata om det. Låg med ångest nästan hela natten. Försökte titta på film men det hjälpte inte direkt... Stötte i alla fall på finaste Evelina utanför Kärnan efter skolan. Positivt. Koncentrera dig på det positiva. Mamma bara: "Det där ser ut som Evelina" Jag: *Tittar* "Kanske för det är Evelina" *blir glad* Omg she will be so disappointed in me I just want to cry. Okay Nukiio, don't think about it. Wäh. Vill att hon ska vara här, typ nu. Typ, alltid. Vet inte hur jag ska fixa skolan imorgon. Mamma ska följa med. Jag ska försöka att andas. Och inte ha ångest hela tiden. Hum. Jag saknar Evelina. Blä. 

Vet inte vad jag ska skriva. Skriver för skrivandets skull. 

~Bild på mig nu för att jag kan~

Hallå!

Mitt namn är Nukiio Rainbowdust. Jag är 13 år gammal och bor i Värnamo, Jönköpings Län. Jag har ett musikprojekt, alltså ett band, som söker lite fler medlemmar. Jag själv är sångerska, och Elivane spelar gitarr. Med andra ord söker vi en Basist, en till Gitarrist och en Trumslagare i Jönköpingsområdet nära Värnamo. Vi har inte särskilt många krav. Men du ska kunna ditt instrument någorlunda bra och vara villig att öva flitigt och lägga ner en hel del tid på bandet. Du ska heller inte vara överdrivet mycket yngre eller äldre än oss. Och för att vi ska kunna arbeta bra tillsammans förhoppningsvis en längre tid måste vi trivas ihop och fungera bra tillsammans både i arbete och kunna umgås utanför rep och liknande. Om du är intresserad kan du gärna höra av dig till mig, Nukiio, på min Face Book, Emocore eller mail :) 

Face Book: www.facebook.com/nukiio.rainbowdust

Mail: nukiio.rainbowdust@facebook.com

Emocore: MsRainbowdust

Jao, dettta är då en standard text som jag lägger upp lite överallt. Har kik också, som ni säkert vet; Nukiio <3 

Puss och kram <3

Sitter på madrassen på mitt golv och har precis tittat på film. Känner mig extremt foreveralone som sitter här lutad mot min säng och tittar på filmer, lyssnar på musik och chattar med Evelina wishing she was here. Det är hemskt, värre än tortyr, att vara borta från henne. Ska seriöst dyka upp hemma hos henne bara för att få se henne, höra hennes röst. Innan jag gör något dumt. Som vi inte ens ska prata om.

Jag börjar snart gråta, wäh. Vill inte mer. Men det kommer kännas bättre i morgon. At least I like to think so. Men jag ska inte störa mer. Skriver nån annan gång. Må bra barn, ha era vänner nära, träffa dem ofta. Man blir gladare då. Gör allt ni kan för att må bra, men gör inget dumt för att ta bort smärtan. Det blir inte bra i längden~

Kind of. Evelina är här för jag lät henne inte gå hem. Hon ska inte-sova över här :D Vi ska typ titta på filmer och prata och så. Eller liknande. För övrigt är hon awesome. Och dem coolaste människan jag känner, huhu :p

Vi har typ inte gjort nåt idag. Suttit och skrattat typ. Och jag fick henne att spela för mig. I'v found my guitarist :))) (Ni får veta sen) Nejmen jag vet inte. Jag har officiellt bytt namn till Nukiio också. Kanske skaffar en ny blogg bara för det... Jaja.

Psykopatbild på mig och Evelina~

Vet inte vad jag ska säga nu. Så jag säger väl hejdå. Hejdå.

Skulle så kunna vara vi. Detta är verkligen ett måste. Jönköping akta er!!!

”Hush little baby, don't you cry. Don't cut your arms, don't say good bye. Put down that razor, put down that light. It might be hard, but you'll win this fight”

Jag tittade ut över havet. Vågorna slog högt mot klippan jag satt uppkrupen på. Jag hatade det. Jag hatade havet, jag hatade den här kusten. Jag hatade att höra ljudet av stormen som var på väg. Den påminde mig om min far. Min älskade pappa.  Jag skulle aldrig få se honom igen. Havet var allt jag hade. Och trots mitt innerliga hat mot Atlanten, älskade jag att vara här. Det var hemma, det ända jag efter allt kunde kalla mitt hem. Jag frös. Vindarna var iskalla och man märkte att det skulle bli oväder. Precis som då… ”Pappa” sa jag tyst och skakigt.

”Emmeline! Emmeline!” Fars rop ekade över havet, trots att jag var minst hundra meter från fartyget, uppkrupen på en liten klippa. ”Far!” skrek jag, förgäves. Jag såg fartyget sjunka mer och mer. De kommer inte klara sig. Min far är så gott som död redan, med de stora skadorna masten orsakade när den föll. Tårarna rullade ner för mina kinder. Jag såg inte skeppet längre. Min pappa var… död… Ordet ekade i mig. Mamma då? Hon var kvar där hemma. Med mina systrar. Jag fick följa med pappa den här gången, han hade lovat att när jag fyllt sexton år skulle jag få åka med. Pappa var borta. Död. ”Jag ska ta hand om mamma och tvillingarna” lovade jag tyst, innan jag somnade mot klippan.

Jag rös. Flashback. För tre år sen såg jag min pappa dö. Mamma tog självmord några månader senare, jag hittade hennes döda kropp hängandes i ett rep i garaget när jag kom hem från skolan. Mina systrar hamnade på barnhem och själv hamnade jag i ett fosterhem. Jag ville inte ha några andra föräldrar och på min artonårsdag flyttade jag ut. De hade visserligen tagit hand om mig, gett mig kläder och mat. Men jag ville inte ha med dem att göra. De var inte mina föräldrar. Jag hade aldrig fått tiden att sörja, och nu var jag här. Jag hade aldrig pluggat vidare, jag hade flyttat till en lägenhet i Göteborg när jag flyttade ”hemifrån” och där bodde jag än. Jag har nästan inga vänner, folk ser mig som ett ”Freak”. Jag jobbar som alternativ-modell och även som assistent på en affär, som kallas för Shock. Jag står i kassan, hjälper kunder med mera. Ibland hjälper jag till under fotograferingar också. Jag har blodrött hår, klippt i en kort, spretig frisyr med ”emolugg.” Jag har gröna ögon och ganska blek hy. Jag är ganska vanlig egentligen, om jag inte hade lyssnat på ”konstig” musik och haft annorlunda klädstil. Ganska medellång, 169 centimeter. Jag är förståss väldigt smal, jag har annorexia. Eller, jag har haft. Har fortfarande till viss del, men jag får hjälp av folk som tror att de känner mig och äter i alla fall lite, ibland. Jag tittade återigen ut över havet. Det var några mil hem, och jag skulle behöva köra i ovädret om jag inte skyndade mig. Jag hörde åskan på håll. Jag reste mig upp, sprang till bilen och låste upp. Jag vred om nyckeln och körde ut från ”Min privata parkering”, jag var alltid ensam här. Ingen annan visste om stället. När jag kört ungefär en mil bröt ovädret ut. ”Kom igen, kom igen” muttrade jag till vindrutetorkarna som enligt mig gick för långsamt. Jag stannade utanför lägenheten. Jag klev ut i regnet, låste bilen och sprang in.